Om oss

Kuriosa

Min första egna hund(-85) var en Hovawart från Lintrollets kennel. Med henne fick jag upp intresse för bruks. Jag var mycket aktiv i Nacka brukshundklubb. Jag satt med i Hovawart föreningen, utbildade mig även till korningsfigurant.Vi tävlade i spår och blev uppflyttade till högre, LP och ett första pris i lyd 2.

Min andra hund (samtidigt som jag hade Tara)blev en Dobermann hane som kom från Dobberhill i Norge (Max). Han var mycket lovande i bruks och lydnad. Jag tränade sök och spår med honom men kom aldrig något högre, pga hälta i ett ben vilket visade sig vara cancer. Han fick avlivas vid tre års ålder.

Nästa dobermann hane (Midas)kom från Giovannis kennel.

Under min tid på brukshundklubben kom jag i kontakt med Kelpie och tänkte att en sådan skulle jag ha någon gång.

Nu med barn i familjen passar det med en mindre hund men ändå mycket hund.Att det skulle bli tre stycken var väl ändå inte tanken från början, men det är ju en sådan fantastisk ras att man inte kan låta bli. ;-)

Jag hade inga tävlingsambitioner när jag köpte våra hundar, utan ville bara ha en hund att träna och ha som löpar kompis, då vi springer rätt mycket.

Det var inte tänkt att vi skulle ha två valpar på en gång. Jag hade valt ut Inca och vi hälsade på varje helg. Husse blev då charmad av en liten kille som alltid satt vid hans fötter och tittade på när dom andra valparna busade.Det var lite Ferdinand stuk på honom,lugn och mysig. Då blev det båda, då min man tyckte att två valpar har roligare ihop?? Och ja visst, det gick alldeles utmärkt med två stycken, och jag fick sällskap på promenaderna nu när han hade en egen valp.:-)

När Inca var runt två år började vi på brukshundklubben och började tävla.Kunde inte låta bli.MH testet blev därför rätt sent gjort. Jag gjorde det för att få tävla i bruks.

Att ta en kull på henne kom senare, och jag hade gärna korat henne men hon han bli för gammal.Men hon verkar otroligt stabil och bygger inte på sig obehagligheter. Hon älskar att träna och inget kan störa henne, ve den hund som springer fram när vi tränar.

Hon skulle kunna bli en utmärkt räddningshund (jag testade min Hovawart för det). Hon reagerar inte på höga ljud, slammer, höga höjder, gallertrappor,mm.Som valp traskade hon glatt in i husses "banan" helikopter på helikopterflottiljen i Berga.Hon älskar att springa på höga höjder, stegen på klubben är hon tokig i, och alla cementfundament, murar, bänkar,allt man kan klättra upp på.

Hon har förmåga att kunna koppla av även i stressade situtioner för att plocka fram det när det gäller. Hon kan sitta och se kolugn ut, men har läget fullständigt under kontroll.

En liten insident hände när vi var och tränade rapport med ett par vänner.Inca råkade hinna ikapp deras Schäfer på B-A sträckan (det blev lite förarmiss) och vi hörde hur dom rök i hop på sträckan, Inca vände och sprang tillbaka till B-stationen.

Hon hade blivit biten och som tur var så räddade nog tjänstetecknet från att det blev värre skador.

Jag började räkna med att spår var ju inte så tokigt det heller, för nu skulle Inca inte springa mer.

Hon springer fortfarande, även om den hunden är med och jag har inte märkt något av detta på henne. Ett år senare blev hon godkänd i lägre rapport :-).

Hon visade sig också vara lämplig som god mor åt ett gäng valpar:-)

En av dessa valpar är Cora.